Jag har i mitt liv haft turen att ha väldigt lite att göra med vår sjukvård. Inga brutna ben, konstiga sjukdomar eller hjärtproblem. Men det finns tid kvar än, som min pappa brukar säga.
Generellt brukar jag klara mig från de flesta sjukdomar. Både vinterkräksjukan och säsongsinfluensan är i min värld barnsjukdomar. På sin höjd åker jag på en förkylning då och då.
Jag har aldrig varit så frisk som under pandemin. Förmodligen då alla kollektivt bestämde sig för att tvätta sina händer, vilket ju faktiskt är en ganska go grej, och som alla bör fortsätta med.
Nyligen så drog jag dock nitlotten i förkylningslotteriet. Ingen snuva, ingen direkt feber, men en hosta som fick mig att överväga att plocka ut lungorna och lägga dem på köksbordet ett tag.
Kort därefter meddelade Västra Götalandsregionen att man såg en ökning av covid-fall och meddelade att vaccin snart skulle vara tillgängligt för riskgrupper som bör uppdatera sitt skydd.
Om det var den muterade versionen av covid som jag åkte på, det vet jag inte. Men hemmaliggande blev jag i varje fall. I över en vecka.
”Sluta lipa. Gå till jobbet. Så”
Den svenska arbetsmoralen är något som är hårt ingnuggat i vår ryggmärg och jag har sett både familj och vänner släpa sig till jobbet, oavsett hur de har mått – för det är bara så det är. En sjukanmälan betyder att du är snudd på döende, inget mindre. Sluta lipa. Gå till jobbet. Så.
Det är min uppväxt i ett nötskal skulle man kunna säga.
En liknande inställning har överförts när det kommer till sjukvården. Dit går du inte för en förkylning. Sjukvården är till för trafikolyckor och hjärtstopp. Drick blåbärssoppa.
Fört när jag blev tillsagd, efter flera dagars frånvaro, att kanske ringa sjukvården och be om hostmedicin – trillade polletten ner.
Efter pandemins framfart har många av oss fått tänka om kring hur vi hanterar våra sjukdomar. Idag skulle jag säga att alla i min omgivning tänker både en och två gången innan de sätter en sjuk fot på arbetsplatsen. Där finns även en helt annan framsynthet som först vägs gentemot ångesten över att lämna arbetskollegorna i sticket.
Den som (liksom jag) sällan blir sjuk, kan lätt luras att kasta sneda blickar mot dem som stannar hemma. Vad man kanske föreställer sig är en person i ett bekvämt soffläge, obegränsat med hämtpizza och timmar av filmtittande i hemmets lugna vrå.
Vad man glömmer är hur verkligheten faktiskt ser ut, när du sällan är sjuk.
Huvudvärken gör att du stänger av alla skärmar. Att ligga på soffan och titta in i dina ögonlock är vansinnigt tråkigt. Sömnen är icke-existerande då du kontinuerligt väcks av adrenalinstinna hostattacker. Den vidriga hostmedicinen, som ligger som en klump i magen, gör att din aptit är som bortblåst. Äter du och dricker du för lite, får du så småningom huvudvärk. Och så håller det på. Dag efter dag. I hemmets lugna vrå.
Vad jag nu i varje fall kan göra är att sätta bock på säsongsförkylningen. Avklarat.
Risken finns kanske att jag helt har pajat immunförsvaret och nu kommer åka på den ena skiten efter den andra.
Men det finns ju alltid blåbärssoppa.
