Jag har länge värjt mig mot att stämma in i klagokören över barns, ungdomars och andras bristande intresse för att läsa – och skriva. I alla fall har jag inte velat göra det oreflekterat, bara för att man förväntas tycka så.
För folk läser och skriver ju faktiskt. Det kommuniceras i själva verket för fullt; hur många chatt-meddelanden kan det tänkas sändas per sekund? Och bara för att de är kortfattade och innehåller mer eller mindre kreativa nedkortningar och ny-ord är det inte dåligt. Det kan vara kreativt att hitta snabba, kraftfulla uttryckssätt.
Så har jag tänkt. Men nu vacklar jag. Det följer något med när det kortfattade måste vara liktydigt med snabbt och dessutom får ensamrätt. Det stavas förenkling. Kunde också kallas onyansering (nytt ord?). Eller korttänkthet. Detta att bara reagera med en snabb e-moji eller en blanksliten fras av typen ”fina du”.
Hur många tummar upp och tummar ner eller stjärnor eller getingar för en konsert, en teaterpjäs – eller en politisk debatt – går det på en text som istället talar om det som skett på scenen eller på skärmen? Hur många svar kommer som hänger ihop med en tanke över innehållet, istället för en impuls i förbifarten?
Personligen hyser jag stor respekt för magkänsla och första intryck. Jag tror att de säger något om budskapet jag fått. Men jag förstår inte vad jag ska göra med känslan i magen om jag inte funderar vidare över den, vad som fick den att uppstå och vad den säger mig. Det samtalet har minimal plats i en värld där intrycken och uttrycken slåss om utrymmet.
Precis här kommer jag av mig i mitt skrivande. Telefonen blinkar och min 2,5-åriga sondotter tar över skärmen. Hon har släppt sin städutrustning som hon lekt med och dansar på köksgolvet. En lycklig och uppslukande improvisation till Electric Banana Band.
Min magkänsla säger mig att detta är viktigt. Livsviktigt. Jag sitter kvar och tittar i sex minuter. Sex väsentliga minuter. Hon säger något om livet.
Hon fångar kulturdebattens kärna.
När ekonomiskt ansvarsfulla kommunpolitiker talar om budgetar brukar de hänvisa till vad som är lagstadgat och därmed nödvändigt – vård, skola, omsorg. Underförstått eller tydligt utsagt är att det andra - det kan vara kultur, det kan vara förebyggande insatser – får komma i andra hand. Eller strykas helt om det kniper.
Det är farligare än vi tror.
För att vara en människa helt och fullt behövs mer än att få mat, rena kläder och rätt dos av eventuella mediciner på särskilt boende. Det krävs stimulans för kroppen och sinnet (som dessutom hänger intimt samman).
För att vara människa helt och fullt krävs mer än tillsyn och faktainlärning med syftet att klara uppställda mål i förskola och skola. Det behövs samtal och något att samtala om.
Och samtal kan vara mer än ord. Det kan vara dansande, målande, klättrande, sjungande.
Får brist på tid, pengar och personal sudda ut vår möjlighet att uttrycka oss, chans att prata med andra och uppleva något tillsammans har vi dragit undan mattan för den personliga utvecklingen och därmed för demokratin och samhället.
Jag här ändrat mig. Jag är orolig för minskat läsande. Och det hänger någonstans samman med att man måste våga och få lov att släppa sopkvasten och dansa med bananerna.
