Vad händer med svensk politik – och vad är det som sker i Sverige? Plötsligt är det val. Under de senaste veckorna har jag försökt att följa med panelsamtal, tv-sända debatter, insändare, krönikor och sist av allt, rapporteringen på sociala medier.
Jag loggar in på Twitter, Facebook och Instagram. Med bara ett par dagar kvar till valet inser jag att svaren på några av frågorna som gäckar Sverige med största sannolikhet kommer att förbli olösta inom en överskådlig framtid: energiförsörjningen, gängkriminaliteten, skjutningar, ökade klassklyftor, kaoset i skolorna, bristen på vårdpersonal, utarmningen av glesbygden, vårdköerna och skamligt låga utbetalningar till pensionärer som arbetat stora delar av livet.
Desperationen och tonen i samtalen får mig i stället att vilja stänga av
Sverige 2022 – har vi inte kommit längre än så här? Eller rättare sagt: Hur kunde vi landa så hårt på huvudet? Jag försöker lyssna på debatten, men desperationen och tonen i samtalen får mig i stället att vilja stänga av.
Jag hör inte längre vad någon säger.
Vem tar vem för att klamra sig fast vid makten? Vilka ingår i pakter för att driva igenom opportunistisk politik som hänvisar till flykten från gårdagen, men inte kan övertyga tillräckligt mycket om att morgondagen blir bättre?
Fler poliser, strängare straff eller bygge av kärnkraft mitt i skitstormens öga när allt redan känns försent?
Det handlar om förtroende och ansvar. Jag vill inte se, höra eller läsa om toppolitikernas pajkastning.
Jag vill ha politiska ledare som håller mig och resten av invånarna i landet i handen när det blåser som hårdast
Socialdemokraterna kallar veckan innan valet till presskonferensen för att klassa Sverigedemokraterna som hot mot rikets säkerhet – SD svarar kort därpå med att göra samma sak.
Nivån på debatten i SVT mellan försvarsministern Peter Hultqvist (S) och partiledaren Jimmie Åkesson (SD) får mig att vilja dra täcket över huvudet. Statsminister Magdalena Andersson säger i en intervju i DN att hon varken vill ha Somalitowns, Little Italys eller Chinatowns i Sverige.
Inflation, lågkonjunktur och klimatet. Jag vill ha politiska ledare som håller mig och resten av invånarna i landet i handen när det blåser som hårdast.
Aldrig har jag i mitt 37-åriga liv känt mig så här brydd över hur Sverige sköts.
De politiska propagandamaskinerna går på högvarv med personangrepp, smutskastningar och överkokta opinionsbildare på sociala medier. Drevet går när allt ska överträffas i hur lågt man kan sjunka i tävlingen om förnedring.
Jag saknar långsiktighet, reson och sunt förnuft. Så vad är det jag drömmer om, och vilket Sverige vill jag leva i?
Efter fyra turbulenta år av misstroendeförklaringar, bisarra politiska uttalanden och toxiska offentliga samtal, vill jag mest av allt känna hopp. Och allt jag är vet är att min röst på demokratin ligger mig varmast om hjärtat.