Filmrecension: Churchill

I juni 1944 är Winston Churchill trött, sliten av allt krig och framförallt skeptisk till hur de allierade ska kunna slå tyskarna. Han plågas också av sina minnen från skyttegravarna i det första världskriget. I en snygg inledande scen promenerar Churchill längst en vacker strand, som för hans inre öga är full av sargade unga kroppar medan vattnet är alldeles rött av blod.

Brian Cox får till den åldrande premiärministerns famösa pondus på ett träffande sätt och den visuella ambitionsnivån är hög. Många snygga bilder smyckar filmen, där också Miranda Richardson är ett lyckat val i rollen som Clementine, Winston Churchills ständigt curlande fru och den enda som, tacksamt nog, inte tar i från tårna i varenda mening.

För maken till påfrestande teater var det länge sedan jag såg.

Brian Cox frustar så saliven stänker, puffar vildsint på sina cigarrer och beter sig allmänt som en blandning av en tjurig treåring och en åldrande gubbstrutt, på väg att totalt släppa taget om all rim och reson, och som kanske mest är rädd för sin egen eventuellt minskande betydelse.

Manuset är väldigt klumpigt. Under de första 30 minuterna utspelas följande scenario inte mindre än tre gånger: Churchill fräser fram: " 'Operation Overlord' är en dålig idé! Invasionen av Frankrike måste stoppas! Massor av unga män kommer att slaktas!"

Allianskollegan Eisenhower tänder en cigg och fräser tillbaka: "Nej, det är du som måste stoppas. Det här har varit bestämt i evigheter! Gör vi inte det här så förlorar vi Frankrike".

Att Churchill var skeptisk till de allierades plan om att landstiga i Normandie är inte okänt men den här filmen vill göra gällande att han var motsträvig in i det absolut sista. Exakt hur det förhöll sig får mer historiskt bevandrade engagera sig i. Som filmkritiker är det desto enklare att konstatera att filmen "Churchill" är en mycket uttröttande upplevelse.

Miranda Sigander

TT