Filmrecension: Dödens apostel

"Dödens apostel" utnyttjar en klassisk polisfilmsmall men använder rollfigurernas opålitlighet och stadens tryckande atmosfär för en otippat spännande mordgåta.

Handlingen utspelas i Madrid 2011, under den varmaste augustimånaden i mannaminne och när polisens resurser styrts om för påvens kommande besök. En okänd gärningsman våldtar och mördar äldre kvinnor på ovanligt groteska sätt. Förmodligen grundas dåden i en djupt störd modersrelation, men snarare än en avancerad gåta visar sig polisens största hinder vara varandra. Gammalt slarv bubblar upp och visar sig vara avgörande bevis och polisernas problematiska privatliv grumlar intentionerna för publiken. Thrillern går i samma anda som David Finchers "Zodiac" även om bevispusslandet snarare kräver vardagligt knacka-dörr-kneg än att dechiffrera överkomplicerade ledtrådar.

Uppdraget faller på machodetektiven Javier Alfaro, vars aggressiva tendenser ofta får honom att explodera i våldsamma utbrott, även mot andra poliser. Hans stammande partner Luis Velarde framstår som en balanserad motpart innan denne inleder ett förhållande med städerskan i sitt hus, som snabbt avbryts efter ett grovt övertramp.

Alla huvudpersoner, inklusive mördaren själv, kämpar med olika former av underminerat manlig ego. Och mot bakgrund av den religiösa högtidsstunden blir också dubbla känslor av skuld och skam påtagliga. Regissören Rodrigo Sorogoyen har försökt skala bort polisernas gloria så mycket som möjligt utan att göra någon av dem osympatiska. Framför allt förstärker deras trasiga känsloliv den svettiga paranoian och det kreativa fotot av Madrid lyckas fånga poliserna i en helvetesvarm fälla, båda fysiskt och psykiskt.

Regissören hade gärna fått tona ned gärningsmannens misogyna grymheter, men annars finns det en hyperrealism i "Dödens apostel" som ofta saknas i polisfilmer. Till och med en klichéartad "nå botten"-episod, framstår som trovärdig tack vare välsnickrade repliker och snyggt skådespeleri.

Kristoffer Viita

TT