Det har gått 12 år sedan den otippade megasuccén "Pingvinresan". Kejsarpingvinernas marsch över Antarktis tundra, deras parningsritual och nyfödda pingvinbebisar fick en hel värld att sucka "awwwww! i en gemensam gullighetsöverdos.
Det är ett mysigt minne. Frågan är väl om vi behöver se samma sak igen? Den här gången följer vi en pingvin och dess gråfluffiga avkomma som kastas ut på sitt första äventyr i den ogästvänliga vintern. Den lilla växer upp framför våra ögon, från att tulta runt bland snödrivorna till att göra sig av med pälsen i processen för att bli vuxen. Det är förstås spännande att se hur det lilla bräckliga djuret överlever så fientlig terräng. Det är också fascinerande hur relationen mellan barn och förälder ser ut: Lillpingvinen lämnas för att klara sin resa ensam, men bibehåller ett starkt band mellan sig och föräldern.
Vi får också se pingviner som dansar med varandra för att synkronisera varandras tempo ("awwwwww!"). Liksom pingviner som simmar i fridfull harmoni medan den poetiska berättarrösten sätter stämningen med citat av sorten "där borta – flyktiga kaotiska landskap. Här – en stabil värld där tiden har sin egen gång."
Morgan Freemans berättarröst (som förra vändan översattes av Gösta Ekman) har den här gången fått en svensk påläggning av Rolf Lassgård som fixar uppdraget med djup inlevelse. Lassgårds dova basröst passar egentligen perfekt för den här sortens jobb. När ska någon rollsätta honom för huvudrollen i en animerad tv-serie?
Problemet med en film som "Pingvinresan 2" är att det redan finns en "Pingvinresan", och vem (som inte är pingvin) har egentligen tid för mer än en pingvinresa under en livstid? Mycket av den första filmens succé låg i överraskningsmomentet med en så pass stämningsfull naturdokumentär. Synd att pingviner gör mer eller mindre samma sak varje år.
TT
Originaltitel: "La marche de l'empereur: L'appel de l'Antarctique"
Genre: Dokumentär
Premiär: 14 juli 2017
Regi: Luc Jacquet
Speltid: 1 timme och 22 minuter
Censur: Barntillåten
Betyg: + + +
