Sally Rooney: Normala människor, Albert Bonniers förlag (2019). Översättning: Klara Lindell.
Hur tipsar man om en bok som är omöjlig att beskriva? Vid varje försök låter det patetiskt. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag gillar romanen Normala människor av Sally Rooney. För gillar den, det gör jag. Jag blev oerhört fångad av texten, berättelsen och karaktärerna.
På ytan ter sig handlingen enkel. I centrum står vännerna Marianne och Connell. Vi får följa dem och deras komplicerade relation under några år på gymnasiet och universitetet. Eller vänner och vänner – det är ingen som får veta att de är vänner.
Connell är den begåvade och populäre fotbollskillen. Han kommer från en enkel bakgrund. Marianne är rik, ensam och avskydd. Hon är smartast i skolan, men utfryst av alla. Connell är den ende som pratar med henne men då bara när ingen ser. Trots detta inleder de en sexuell relation som abrupt avslutas strax innan gymnasiet är slut. De båda möts igen på Trinity college i Dublin. Connell har fått stipendium för sina studier, men har svårt att hitta samhörighet. Nu är det han som inte kan de sociala koderna och har fel bakgrund. Marianne däremot är populär och den som alla vill umgås med.
Om man tror att detta är en trevlig kärleksroman så misstar man sig. Sylvassa skildringar av klass, makt och det mänskliga psyket är centrala teman. Styrkan är språket och författarens karaktärsskildringar av huvudpersonerna. Övriga gestalter i boken ter sig rätt skissartade. Men det gör inget. De är bara bifigurer i handlingen. Rooney hyllas för sina mästerliga dialoger och för sin gestaltning.
Sally Rooney mottog priset Costa Book Award 2018 för denna roman och var då den yngsta författaren någonsin att tilldelas priset. Boken nominerades också till det prestigefyllda Bookerpriset.
