Upp från maskinrummet kommer Leon Lek med fingrarna svarta av olja. Den här dagen skulle han egentligen varit på sjön men hans trålare SD 623 Dagny ligger förtöjd vid Ekenäs på Sydkoster av en rad anledningar. En impeller behöver bytas och räkkokaren har gått sönder. Sydvästanvinden ligger på med styrkor uppemot 16 sekundmeter i byarna och räkpriserna är låga sedan en tid tillbaka. Till råga på allt var arbetet rejält motigt för den yrkesfiskande 20-åringen och hans besättningsman i veckan – det simmade in ett stim med pigghaj i trålen, vilket tog dem flera timmar att få ur. Men trots läget kliver han av båten med ett leende som täcker hela ansiktet den här eftermiddagen. Friheten som det innebär att vara fiskare stortrivs han med.
– Det är fritt men ändå inte. För du måste ha disciplin så att du kommer ut. Är du förslappad kommer det inte in något, du måste hela tiden ta dig i kragen, säger han.
Han har förverkligat sin dröm om att äga en egen trålare, och han gjorde det redan vid 19 års ålder. Men beslutet var allt annat än självklart. Länge funderade han utan att knappt nämna det för någon annan. Bara lillebror och pappa fick veta om hans planer.
Leon Lek minns hur han och hans bror var involverade i hummerfisket innan de ens kunde vara med själva. De var tillägnade "danketenan". Det är i regel den sista tinan som man drar för dagen, förklarar Leon. Hemifrån följde de med spänning fisket och han kommer ihåg den stora glädjen om det råkat krypa in en hummer i deras tena. Vid tio års ålder fick han och hans lillebror sina första burar.
– Pappa tyckte att vi skulle ha sex tenor ihop som vi kunde dra efter skolan. Att det stod Leon Lek på tre av dem kändes stort. Jag minns att vi fick sex humrar första dagen så vi var supernöjda. Vi var i extas och tyckte det var jätteroligt, säger han.
I tonåren började han och hans bror yrkesfiska kräfta med bur. Men det var svårt för Leon att förena med gymnasiestudierna på Öckerö. Inte minst eftersom omfattningen blev större än vad de hade tänkt sig. Planen var att fiska för att sälja till boende och besökare på Kosteröarna. Men med 300 burar och ett brinnande intresse blev fångsterna snart så stora att de fick landa på Torskholmen i Strömstad.
– Vi fick dra burarna på söndagen och lämna på måndag morgon eftersom jag skulle till skolan. Men bilen som går till auktionen kommer inte förrän på måndag kväll och då är kräftan två dagar när den kommer till butik. Det är inte optimalt, säger han.
Då tänkte jag, fasen vad häftigt att tråla
På somrarna kunde däremot han och hans lillebror Charlie fiska så mycket de orkade. Att fortsätta med burfisket på lång sikt var dock inte alternativet som han helst såg framför sig, han hade redan då börjat snegla och fascineras av pappas trålande.
– När vi låg och fiskade kräfta så såg vi hur de låg och trålade. Då tänkte jag, fasen vad häftigt att tråla istället för att vela med de här burarna, säger Leon Lek.
Utvecklingen av trålfisket intresserar honom. Både när det kommer till redskap och teknik. De stora mängderna bifångster som förr var vanligt förekommande vid räkfiske, går i dag att utesluta med rist – ett artsorterande galler och öppning i trålen där bifångsten kommer ut. Även småräkan lus går numera att sålla bort med hjälp av en så kallad kombirist. Om Leon Lek får någon bifångst är det i regel små vitlinglyror men den omfattningen är mycket begränsad, menar han.
Även tekniken har tagit stora kliv de senaste åren. Leon Lek visar sjökorten där man kan se tredimensionellt hur det ser ut under vattenytan. Hans morfar yrkesfiskade tills han under tragiska omständigheter förlorade synen på 80-talet.
– Om min morfar kunde se igen, hade han inte trott att det var sant om man visade hur långt tekniken kommit.
Leon Lek hade hört rykten om att SD 623 Dagnys förre ägare, Hans Larsson, var intresserad av att sälja sin båt. Därför åkte Leon till Nötholmen, där häcktrålaren låg förtöjd. Han gick runt och kikade på båten och plötsligt dök ägaren upp. De gick ombord och han fick sig en rundtur.
– Jag hade hört att Hans skötte sin båt otroligt noggrant och det gjorde han verkligen. Den var som en möbel. Jag tyckte den var görfin, och bra med en liten båt som är lätt att lära sig på, säger Leon.
Jag ville hålla det för mig själv så att jag kunde fundera i lugn och ro
Vid den tiden gick han tredje året på gymnasiet och hade planerat att läsa ett år på Chalmers efter studenten, för att få behörighet som fartygsbefäl. Som tur var hade inte båtens ägare bråttom med att sälja den. Han hade inga problem med att avvakta tills Leon Lek hade läst in sin behörighet. Efter rundturen på båten åkte han hem – och berättade ogärna för andra om sina planer på att köpa båt.
– Jag ville inte att någon skulle få reda på det utan jag ville hålla det för mig själv så att jag kunde fundera i lugn och ro.
I det skedet var det lätt för honom att mest tänka på det positiva.
– Som när allt flyter och det är bra fiske och bra priser. Jag tänkte inte så mycket på allt omkring. Om alla andra klarar det, varför skulle inte jag göra det? Lite så gick tankarna.
Affären gick i lås och en lång process väntade för att få allt på plats.
– Ibland har jag undrat varför jag gjorde det. Med alla papper, omregistreringar, banklån och krångel som väntade. Och det är ju inte bara att dra ut och fiska, du måste ju ha med dig en gubbe också.
De första gångerna var hans pappa Claes med på båten. I augusti började Leon och hans besättningsman Anton Olsson att fiska på allvar. Kontrollen av myndigheter beskriver han som den största våndan.
– Jag var mycket mer nervös över loggboken än över alla spakar på båten, säger han.
Regelverket har de hittills inte haft några svårigheter med och spakarna har han och hans besättningsman Anton Olsson lärt sig att manövrera väl. Vid flera tillfällen har deras räkor klubbats för det högsta kilopriset på Göteborgs fiskauktion.
– Vi var helt chockade över att det gick så bra redan från början, säger Leon.
LÄS MER: Maneter grusade Björn Tobiassons räkfiske
LÄS MER: Marie fiskar hummer - gör sig redo för årets premiär
